"My name is Kvothe. I have stolen princesses back from sleeping barrow kings. I burned down the town of Trebon. I have spent the night with Felurian and left with both my sanity and my life. I was expelled from the University at a younger age than most people are allowed in. I tread paths by moonlight that others fear to speak of during day. I have talked to Gods, loved women, and written songs that make the minstrels weep. You may have heard of me..."
Så börjar historien om Kvothe, mannen myten och legenden, åtminstone i Patrik Rothfuss serie. Citatet kommer från omslaget till första delen av serien, "The name of the wind" och ger en hint om vad som komma skall. Javisst, Kvothes historia är ett svindlande äventyr men ännu viktigare, Patrick Rothfuss vet hur man berättar en historia. Det finns inget som lyfter en bok så mycket som en författare som varsamt formar språket till en väv av nyanser som bakgrund till handlingen. Det är med andra ord inte bara vad man säger utan hur man säger detsom räknas och min nya idol i detta sammanhang är Patrick Rothfuss. Självklart skulle inte boken vara något extraordinärt om inte historien vore fyndig, smart och full av allt det där som gör fantasy bra. Magi, intriger, kärlek och svek är oundgängligt men språket får mig upprepade gånger att bara läsa om ett stycke för att riktigt låta orden sjunka in i sinnet.
Som uppföljare till en fantastisk bok är "The wise mans fear" ingen besvikelse. Boken är gedigen på alla sätt som är bra. God historia, engagerande karaktärer och inspirerande språk. Dessutom är den rejäl, nästan 1000 sidor gör att jag får palla upp boken på en kudde för att orka hålla den en längre stund. För hålla den en längre stund gör jag och det är en del av det fina, boken räcker långt även om man gör som jag, sträckläser.
Betyg: 5 bokmärken av 5
