Chronicles of Riddik

Av rena nostalgiskäl spelade jag in Chronicles of Riddik när den gick härom kvällen. Jag kommer ihåg hur begistrad jag var när jag såg filmen första gången. Det som tilltalde mig mest var den världsomspännande plotten. Hur ett rike sveper genom galaxens solsystem och förändrar allt i dess väg. Jag gillade den känsla som förmedlades av att största delen av det kända universat är en bister plats. Givetvis återfann sig inte den mäktiga stämningen när jag imorse kröp ner i soffan och tryckte på uppspelningsknappen. Istället gnagde känslan av att det fanns något bekant i det dystra sceneriet och till slut kom jag på vad det var. Alastair Reynolds är den episka rymdäventyrens mästare och där filmer som Chronicles of Riddik inte når hela vägen fram sveps man in i Alastairs universa på ett sätt som inte gör någon besviken. Jag har återkommande planer om att börja om från början och läsa om alla Alastairs böcker och det finns ingen annan författares böcker som längtar efter med samma begär.